Del två

Hon vaknade av att vinden slog upp ett fönster. Inget speciellt med det, huset var gammalt och en rätt riktad vindpust slog med jämna mellanrum upp fönster både på övervåningen och där nere, där hon befann sig nu. Hon gick upp ur sängen, och kände kylan krypa närmre henne där hon stod endast några meter ifrån sängen, och kände också den kraft hon hade lagt ner på att värma upp den. På något sätt så gick det alltid mycket långsammare när man var ensam, men det var väl klart, två kroppar genererar mer värme än en, ingen större överraskning i det. Hon tog på sig sina välnötta tygtofflor, som en gång i tiden hade varit blå, men nu mest liknande någon grådassig färg, inte helt olik den dimman har tidigt på morgonen. 

Långsamt trevade hon, fortfarande nyvaken, med fötterna upp för trappan. Trappan som en gång säkerligen varit rak, men nu mest liknade ingången till lustiga huset på Gröna Lund. Med andra ord, varje steg innebar direkt livsfara. Hon tog sig upp för trappen, tände ljuskronan i den stora salen på övervåningen och gick mot det öppna fönstret. Precis när hon kom fram till det kom ännu en vindpust, kall som is, och ven mjukt runt hennes ännu varma kropp. Hon kollade ut lite snabbt, upptäckte ingenting av vikt, och stängde sedan fönstret. Lika försiktigt som på vägen upp gick hon ner för trappan och långsamt gick hon och lade sig igen. 

Än var det på tok för tidigt för att ta sig upp.

Allting har en början...

Rädsla... Oro... Skräck... Det var som om vinden viskade orden.

De drev honom till vansinne, de ville inte lämna hans huvud. Regnet smattrade ner mot den öde gatan som låg framför fötterna på mannen. Det var mörkt ute, det enda som lyste upp vägen var ljusen från gatlyktorna. Dessa gatlyktor som alltid retfullt kastade skuggor ner mot marken som fick en att känna sig betraktad på ett underligt sett. Skuggorna liksom stängde in en i ett mörker som man inte kan ta sig ut ur. Passerade man en så kom man till en annan. Man skulle kunna säga att jorden alltid låg i skugga tack vare månen som hade sin bana framför solen. Nej, natten och skuggorna var något som mannen verkligen inte gillade. Han kikade upp från marken som han ständigt försökte ha blicken fäst mot för att skingra sin oro en aning. Men då och då var han tvungen att att kolla upp för att få reda på var han egentligen befann sig. Han passerade ett bostadsområde och han tyckte att från varje hus som det en lyste ur så fanns det minst en person som följde honom med blicken. Men det var inte bara husen, det kom bakifrån också.

Var han förföljd eller spelade hans hjärna honom ett spratt? Hade hans fobier fått ett sådant övertag på honom att han inte längre kunde tänka klart. Han kikade ständigt över axeln men fann där alltid samma sak; tomhet och kyla. En sådan kyla som bildas när man är sådär rädd men ändå känner att något är i närheten, ungefär som kalla kårar. Denna kyla andades han ut och in med snabba andetag nu och han kände hur det blev kallt om halsen och jobbigt att andas. Han försökte intala sig om att ingenting fanns där men det var inte lätt när orden fortfarnde ekade i hans huvud.

 

Rädsla...Oro...Skräck...Vad betyder dem egentligen? Är det bara ord eller var det något annat för honom? Plötsligt slog vinden till extra hårt och en smäll hördes, åskan? I samma stund började lamporna blinka till för att sedan slockna helt.