Rädsla... Oro... Skräck... Det var som om vinden viskade orden.
De drev honom till vansinne, de ville inte lämna hans huvud. Regnet smattrade ner mot den öde gatan som låg framför fötterna på mannen. Det var mörkt ute, det enda som lyste upp vägen var ljusen från gatlyktorna. Dessa gatlyktor som alltid retfullt kastade skuggor ner mot marken som fick en att känna sig betraktad på ett underligt sett. Skuggorna liksom stängde in en i ett mörker som man inte kan ta sig ut ur. Passerade man en så kom man till en annan. Man skulle kunna säga att jorden alltid låg i skugga tack vare månen som hade sin bana framför solen. Nej, natten och skuggorna var något som mannen verkligen inte gillade. Han kikade upp från marken som han ständigt försökte ha blicken fäst mot för att skingra sin oro en aning. Men då och då var han tvungen att att kolla upp för att få reda på var han egentligen befann sig. Han passerade ett bostadsområde och han tyckte att från varje hus som det en lyste ur så fanns det minst en person som följde honom med blicken. Men det var inte bara husen, det kom bakifrån också.
Var han förföljd eller spelade hans hjärna honom ett spratt? Hade hans fobier fått ett sådant övertag på honom att han inte längre kunde tänka klart. Han kikade ständigt över axeln men fann där alltid samma sak; tomhet och kyla. En sådan kyla som bildas när man är sådär rädd men ändå känner att något är i närheten, ungefär som kalla kårar. Denna kyla andades han ut och in med snabba andetag nu och han kände hur det blev kallt om halsen och jobbigt att andas. Han försökte intala sig om att ingenting fanns där men det var inte lätt när orden fortfarnde ekade i hans huvud.
Rädsla...Oro...Skräck...Vad betyder dem egentligen? Är det bara ord eller var det något annat för honom? Plötsligt slog vinden till extra hårt och en smäll hördes, åskan? I samma stund började lamporna blinka till för att sedan slockna helt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar