Hon vaknade av att vinden slog upp ett fönster. Inget speciellt med det, huset var gammalt och en rätt riktad vindpust slog med jämna mellanrum upp fönster både på övervåningen och där nere, där hon befann sig nu. Hon gick upp ur sängen, och kände kylan krypa närmre henne där hon stod endast några meter ifrån sängen, och kände också den kraft hon hade lagt ner på att värma upp den. På något sätt så gick det alltid mycket långsammare när man var ensam, men det var väl klart, två kroppar genererar mer värme än en, ingen större överraskning i det. Hon tog på sig sina välnötta tygtofflor, som en gång i tiden hade varit blå, men nu mest liknande någon grådassig färg, inte helt olik den dimman har tidigt på morgonen.
Långsamt trevade hon, fortfarande nyvaken, med fötterna upp för trappan. Trappan som en gång säkerligen varit rak, men nu mest liknade ingången till lustiga huset på Gröna Lund. Med andra ord, varje steg innebar direkt livsfara. Hon tog sig upp för trappen, tände ljuskronan i den stora salen på övervåningen och gick mot det öppna fönstret. Precis när hon kom fram till det kom ännu en vindpust, kall som is, och ven mjukt runt hennes ännu varma kropp. Hon kollade ut lite snabbt, upptäckte ingenting av vikt, och stängde sedan fönstret. Lika försiktigt som på vägen upp gick hon ner för trappan och långsamt gick hon och lade sig igen.
Än var det på tok för tidigt för att ta sig upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar